missförstå mig rätt...

*andas ut* Jag bröt ihop totalt idag! Jag orkar inte hålla uppe en fasad längre, jag gör det bara inte. Vänner börja undra och viska och då är det väl lika bra att "outa" det för er alla. Ett tag efter att Gustav kom till världen fick jag en förlossningdepression som nu har gått lite för långt.
Långt innan jag träffade Micke, så mådde jag inte heller så bra, men har alltid skjutit det under mattan. Jag kan inte göra det längre, jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag har min familj, jag måste finnas där för dom.

Men idag tog det stopp! Allt började med att vi upptäckte att Ella börjat löpa. Inte nån stor grej alls, men jag kände bara att det var ännu en sak som la sig på mina axlar. Och allt ramlade ihop, jag ramlade ihop.
Har under en längre tid haft kontakt med psykjouren och idag när det här hände åkte vi upp dit direkt.
Fick prata med en jätte snäll läkare... Blev sjukskriven och ska börja äta medicin... Så nu får Micke ta lite pappaledigt och vara hemma med mig.

Det e SÅ svårt att sätta fingret på vad det e som gör att jag mår dåligt, för det e så himla många små saker. Saker som i vanliga fall inte skulle noteras men som nu ger mig ångest. Jag tar på mig skulden för allt som går lite tokigt, inte bara för mig utan för andra runt om mig. Jag vet att det inte är mitt fel eller ens har med mig att göra, men min hjärna vill inte fatta det.

Jag vill så mycket, men när det kommer till kritan så funkar det inte. Skulle lämna mat till Micke på jobbet, när jag väl ska till att åka bär inte mena mig längre, luften gick ur och jag sitter och gråter istället.
Jag uppskattar jättemycket alla ni som ändå fått ut mig ur huset och orkat fika med mig eller nåt sånt. Jag behöver det men orkar inte ta kontakten själv... Ni som orkar fortsätta kommer säkert få en hel del "nej tack en annan gång", men snälla ge inte upp jag behöver er hjälp...
Jag vill verkligen inte må så här, för det är inte jag. Jag känner inte igen mig längre...

Och snälla missförstå mig inte! Det här har i grund och botten inget att göra med Gustav, han är mitt ljus i mörkret. Hans lilla leende kan få mig ur vilken panikattack som helst. Det var bara det att bli mamma blev så himla stort och överväldigande och det i sin tur släppte lös så mycket som jag hade inom mig.